Kalabaos (kalabalik+kaos)
så var det sagt, eller inte riktigt men nästan... en liten hint iaf..
gjorde "misstaget" att berätta om psyk, att jag fått en kontakt på öppenvården men inte varit på första besöket.
han reagerade inte riktigt som jag trott, utan blev tvärtom panikslagen och upprörd.
Jag kan förstå att det är känns konstigt att inte veta om vad det handlar om, men samtidigt måste han i sin tur förstå att jag inte har velat prata om det.
Jag har inte pratat med någon om det, ingen vet om exakt allt.
Eller jo, A vet om det... hon har känt mig sedan allt började och har därför varit med och sett mina uppåt/nedåtgångar.
Jag är så jävla ledsen över att du fick reda på det så här.
egentligen vill jag bara fortsätta att låtsas som att det inte är så farligt, att det går över.. men det kommer det inte att göra, jag måste ta tag i det. Oavsett hur jobbigt det är, för det är det!
jag tror att jag är rädd för att minnas allt, för att uppleva allt ännu en gång i mina tankar. jag är rädd för att inte kunna hantera dessa tankar och känslor som kommer.
jag är rädd för att du ska lämna mig när du får se hur det egentligen är, även om det inte rör dig personligen så älskar du mig vilket gör att du såklart blir berörd.
jag är rädd för att du inte ska kunna hantera det, och det sista jag behöver är att försöka hålla upp någon annan medans jag försöker hålla upp mig själv.
Jag klarar inte det.
Men mest av allt är jag rädd för att du inte ska tro på mig, som Då.
så var det sagt, eller inte riktigt men nästan... en liten hint iaf..
gjorde "misstaget" att berätta om psyk, att jag fått en kontakt på öppenvården men inte varit på första besöket.
han reagerade inte riktigt som jag trott, utan blev tvärtom panikslagen och upprörd.
Jag kan förstå att det är känns konstigt att inte veta om vad det handlar om, men samtidigt måste han i sin tur förstå att jag inte har velat prata om det.
Jag har inte pratat med någon om det, ingen vet om exakt allt.
Eller jo, A vet om det... hon har känt mig sedan allt började och har därför varit med och sett mina uppåt/nedåtgångar.
Jag är så jävla ledsen över att du fick reda på det så här.
egentligen vill jag bara fortsätta att låtsas som att det inte är så farligt, att det går över.. men det kommer det inte att göra, jag måste ta tag i det. Oavsett hur jobbigt det är, för det är det!
jag tror att jag är rädd för att minnas allt, för att uppleva allt ännu en gång i mina tankar. jag är rädd för att inte kunna hantera dessa tankar och känslor som kommer.
jag är rädd för att du ska lämna mig när du får se hur det egentligen är, även om det inte rör dig personligen så älskar du mig vilket gör att du såklart blir berörd.
jag är rädd för att du inte ska kunna hantera det, och det sista jag behöver är att försöka hålla upp någon annan medans jag försöker hålla upp mig själv.
Jag klarar inte det.
Men mest av allt är jag rädd för att du inte ska tro på mig, som Då.
upp och ner, igen...ännu mera ner
Om det nu är så bra, varför känns det inte rätt?
Jag slits mellan att vilja vara nära dig hela tiden, att faktiskt tro att vi har en framtid ihop till att vilja backa och sakta ner lite.. Jag vågar inte lita på att du inte kommer lämna mig, när jag vet att du vill iväg. Jag vill inte varabåda två förstår det men ingen av oss vet vad som hänt.
varför ska det vara så jävla krångligt jämt?
Varför kan man inte bara få vara glad och njuta av stunden vi har utan att oroa sig för vad som kommer hända sedan.
Inget förhållande varar för evigt, inget förhållande är en dans på rosor jämt... Men kan man inte bara få tro att det är så, ett litet tag iallafall?
Vi har ju egentligen inga problem, vi bråkar aldrig, är överens om det mesta och är vi inte det så hittar vi på en lösning som fungerar för oss båda. Vi har roligt ihop, och jag trivs med mig själv när jag är med dig.
Det är tiden utan dig som är jobbig, när tankarna tar överhanden och puttar mig neråt tills jag är längst ner i tanke-träsket.
Jag är orolig för att vara utan dig, orolig för att du ska vakna upp en dag och inse att jag inte är tillräckligt smart, snygg, smal eller bra för dig.
kanske du redan har gjort det?
En kollega sa till mig häromdagen så här; "jag tycker att du ska ta det där dåliga självförtroendet och slänga ner det i soporna"
Det stämmer kanske, eller jag vet att det gör det... Jag har sjukt dåligt självförtroende. I mina ångestladdade stunder hatar jag mig själv rent utsagt, det är kanske inte riktigt samma sak men ändå.
jag hatar mig själv för att jag inte är så bra som jag vill vara, att jag inte duger och att jag inte kan någonting.
I mina ljusa stunder kan jag mota bort dessa tankar, om de ens kommer fram...
Men så har vi de mörka stunderna som blir allt fler numera, jag vill inte det, jag har mått så bra det senaste halvåret och jag vill fortsätta må så.
Jag brukar säga att jag är en fighter, jag tar mig igenom det mesta någorlunda helskinnad, och det stämmer oftast.
Men även den starkaste måste få vara svag ibland.
Man måste till botten för att kunna ta sig upp igen.
Om ni tycker att min text är kryptisk och rörig, skulle ni bara veta hur det är inuti mitt huvud just nu... ännu mer kaos! den som håller dig kvar, men jag vill heller inte vara utan dig.
Om det nu är så bra, varför känns det inte rätt?
Jag slits mellan att vilja vara nära dig hela tiden, att faktiskt tro att vi har en framtid ihop till att vilja backa och sakta ner lite.. Jag vågar inte lita på att du inte kommer lämna mig, när jag vet att du vill iväg. Jag vill inte varabåda två förstår det men ingen av oss vet vad som hänt.
varför ska det vara så jävla krångligt jämt?
Varför kan man inte bara få vara glad och njuta av stunden vi har utan att oroa sig för vad som kommer hända sedan.
Inget förhållande varar för evigt, inget förhållande är en dans på rosor jämt... Men kan man inte bara få tro att det är så, ett litet tag iallafall?
Vi har ju egentligen inga problem, vi bråkar aldrig, är överens om det mesta och är vi inte det så hittar vi på en lösning som fungerar för oss båda. Vi har roligt ihop, och jag trivs med mig själv när jag är med dig.
Det är tiden utan dig som är jobbig, när tankarna tar överhanden och puttar mig neråt tills jag är längst ner i tanke-träsket.
Jag är orolig för att vara utan dig, orolig för att du ska vakna upp en dag och inse att jag inte är tillräckligt smart, snygg, smal eller bra för dig.
kanske du redan har gjort det?
En kollega sa till mig häromdagen så här; "jag tycker att du ska ta det där dåliga självförtroendet och slänga ner det i soporna"
Det stämmer kanske, eller jag vet att det gör det... Jag har sjukt dåligt självförtroende. I mina ångestladdade stunder hatar jag mig själv rent utsagt, det är kanske inte riktigt samma sak men ändå.
jag hatar mig själv för att jag inte är så bra som jag vill vara, att jag inte duger och att jag inte kan någonting.
I mina ljusa stunder kan jag mota bort dessa tankar, om de ens kommer fram...
Men så har vi de mörka stunderna som blir allt fler numera, jag vill inte det, jag har mått så bra det senaste halvåret och jag vill fortsätta må så.
Jag brukar säga att jag är en fighter, jag tar mig igenom det mesta någorlunda helskinnad, och det stämmer oftast.
Men även den starkaste måste få vara svag ibland.
Man måste till botten för att kunna ta sig upp igen.
Om ni tycker att min text är kryptisk och rörig, skulle ni bara veta hur det är inuti mitt huvud just nu... ännu mer kaos!
uppdatera.. äntligen
det känns som en smäll i solar plexus, jag tappar andan och kan inte återfå en normal andningsrytm.
Jag börjar hyperventilera i hopp om att få luft, och önskar för allt jag är värd att detta inte leder till en fullbordad panikångestattack..
de små orden du inte sa, orden som betyder att du inte vill...
gesten och tårarna som föll blev ditt svar, jag frågade om du ville bli, dina känslor svarade istället för ord och mellan raderna läste jag att du inte vill.
Du säger att du är rädd för att såra mig, att det ska gå åt helvete och att vi kommer göra illa varann..
Att du inte vill be mig göra en sådan uppoffring, men det du inte verkar förstå är att jag gör allt för dig. Det är ingen uppoffring, jag har tänkt igenom detta noga och är överens med mig själv om mitt beslut.
Medans jag vill vara din framtid vet du inte vad du vill,
Du säger att du inte vill göra slut men kan inte lova mig dig själv i framtiden.
Jag känner mig som om jag har levt i en drömvärld skapad för oss av mig, medans 3 ava dina ord raserade allt och fick mig att inse att jag inte har något del i din framtid.
I din nutid ja, absolut, men inte längre fram.
Innerst inne har jag ju vetat hela tiden, detta underbara år, att du är för bra för mig.
Den jag är, mitt struliga kaosiga jag, går inte ihop med den lugna varelse du är- du förstår dig inte på mig när jag ballar ur även om du försöker.
Och jag kan inte tänka mig hur det är att inte vara kaos, det skulle vara underbart tror jag.
När du ändrade dig och sa att vi skulle bli skakade jag på huvudet, det var inte rätt sätt att bli....
Jag vill bli för att du vill bli, inte för att du känner att du måste bli.
Igår var världens bästa kväll, jag var helt euforisk och totalt lycklig.
Idag vill jag mest gräva ner mig, och inte titta upp igen förräns jag insett att det inte är på riktigt.
Det är bara en dröm-
det känns som en smäll i solar plexus, jag tappar andan och kan inte återfå en normal andningsrytm.
Jag börjar hyperventilera i hopp om att få luft, och önskar för allt jag är värd att detta inte leder till en fullbordad panikångestattack..
de små orden du inte sa, orden som betyder att du inte vill...
gesten och tårarna som föll blev ditt svar, jag frågade om du ville bli, dina känslor svarade istället för ord och mellan raderna läste jag att du inte vill.
Du säger att du är rädd för att såra mig, att det ska gå åt helvete och att vi kommer göra illa varann..
Att du inte vill be mig göra en sådan uppoffring, men det du inte verkar förstå är att jag gör allt för dig. Det är ingen uppoffring, jag har tänkt igenom detta noga och är överens med mig själv om mitt beslut.
Medans jag vill vara din framtid vet du inte vad du vill,
Du säger att du inte vill göra slut men kan inte lova mig dig själv i framtiden.
Jag känner mig som om jag har levt i en drömvärld skapad för oss av mig, medans 3 ava dina ord raserade allt och fick mig att inse att jag inte har något del i din framtid.
I din nutid ja, absolut, men inte längre fram.
Innerst inne har jag ju vetat hela tiden, detta underbara år, att du är för bra för mig.
Den jag är, mitt struliga kaosiga jag, går inte ihop med den lugna varelse du är- du förstår dig inte på mig när jag ballar ur även om du försöker.
Och jag kan inte tänka mig hur det är att inte vara kaos, det skulle vara underbart tror jag.
När du ändrade dig och sa att vi skulle bli skakade jag på huvudet, det var inte rätt sätt att bli....
Jag vill bli för att du vill bli, inte för att du känner att du måste bli.
Igår var världens bästa kväll, jag var helt euforisk och totalt lycklig.
Idag vill jag mest gräva ner mig, och inte titta upp igen förräns jag insett att det inte är på riktigt.
Det är bara en dröm-
