Angelica
Om jag kunde, skulle jag ta bort det onda.
Om jag kunde, skulle jag trolla bort all din smärta.
Om jag kunde, skulle jag göra dig frisk.
Om jag kunde, skulle jag göra dig hel.
Om jag kunde, skulle jag få dig att skratta.
Om jag kunde, skulle jag få dig att le åtminstone lite grann.
Om jag kunde, skulle jag göra allting bra igen.
Om jag kunde, skulle jag inte behövt skriva detta.
jag kan inte.
men jag vill iallafall försöka!
Jag kan inte ta bort det onda, men jag kan försöka få dig att skratta eller åtminstone le lite grann.
Så att du för stunden kan glömma bort din smärta.
Jag kan hålla dig i handen och säga att allt kommer bli bra,
eller bara lyssna när du vill prata av dig.
Jag kan inte göra dig frisk, men jag kan stå bakom dig och pusha dig framåt när du själv vill ge upp.
Jag kan inte göra allting bra igen,
men jag kanske kan göra det lite lite bättre.
Iallafall för stunden.
Du är världens bästa bästis, och jag låter dig inte falla!
Du kommer inte att falla!
Du är en fighter <3
Den starkaste av oss alla.
..visst fan gör det ont när knoppar brister!
är tillbaka i verkligheten efter julfirandet på Världens Bästa ö--- önskar att jag hade haft datorn med mig så att jag kunde blogga, för jag behövde verkligen det och er under helgen.
Det har varit en ganska kaotisk helg, tröttsam mentalt osv.
orkar inte ta hela historien så detta inlägg kommer att bli ganska kryptiskt, men det är ni ju vana vid det här laget ;)
Först vill jag tacka ER som trots omständigheterna gjorde min helg värd att genomlida:
*pappa
*storebror med flickvän
*fammo
*Faster Hilla med familj
*Kusin Elle
*Familjen U, Snäckarve
*Älskade John, du är det bästa man kan önska sig <3
Ni rockar järnet peeps! <3
Vill även tacka mina underbara kollegor som tog hand om mig idag..lyssnade när jag behövde prata, klappade mig på axeln och sa snälla ord samt kom med goda råd. Ni är superawesome och jag önskar att ni alla var min familj <3
Följande text vill jag tillägna en viss person, som jag inte vet ifall hon läser detta men jag måste ändå få skriva av mig. Om inte annat i förebyggande syfte för mig själv. Så att jag så småningom kan rensa tankarna och släppa detta---
1; Du behöver inte anklaga mig för att ha fått "de andra" involverade (eller inbulverade som du skrev), det har du gjort så bra själv. Under dessa år du har funnits i våra liv så har du visat klart och tydligt att du varken vill eller försöker låtsas vilja vara en del av våran familj. Du säger att vi inte släpper in dig, men hur fan släpper man in någon som inte vill vara där? Som gör allt för att komma emellan istället för att vara en del av det.
2
Den här verbala och psykiska mobbingen du har hållit på med i alla dessa år, du kanske borde se på dig själv istället för att trycka ner andra.
Detta beteende grundar sig i osäkerhet, och det är OKEJ att vara osäker. Jag är det nästan jämt! Men man ska fan inte trycka ner andra för att man mår/är skit själv. Det måste ju du förstå!
3 Det är ingen som har dumförklarat dig, det är något du själv har fått för dig och antagligen är det martyr och krokodiltårar även det.
4. vad M och min mor har skrivit har jag ingen del i, det får stå för dem! Jag kan inte ta ansvar för eller bestämma vad andra ska göra. Även om det vore jävligt skönt!
5: min storebror har fått flera sms där du ber om ursäkt för ditt beteende, medans jag fick ett idag där du lägger över hela skulden på mig. Som vanligt, som alltid, som du gör.
Det är lite som för 10 år sedan, när allt brakade samman.
Jag känner mig lika jävla liten som då.
Lika jävla osäker på om det inte är jag som har gjort fel ändå..
Lika jävla villrådig.
Skillnaden mellan Nu och Då är att jag nu har vett att förstå att det inte alls är MITT fel, det är inte JAG som sabbar.
Problemet ligger inte hos mig.
Det kan det uppenbarligen inte göra eftersom att DU var "så glad över att jag skulle komma ner och stanna i fleeeera dagar" ena dagen, men när jag väl kom dit så var du off från första stund.
Vad var det som gick snett?
6: jag fattar ju att ni har problem, det är inget konstigt, det händer alla par. Inga har det tipptopp nonstop. Och nej, det angår inte andra vad ni för problem i erat förållande eller hur ni löser det.
Men, det angår andra när det drabbar andra. I detta fall mig och mina syskon. Då jävlar ska du veta att jag bryr mig.
Min familj och mina vänner är de jag värderar absolut högst i mitt liv.
Jag älskar mina syskon och föräldrar, skulle göra ALLT för dem! Och jag vill att de ska må bra, vad de gör för att må bra struntar jag i..
7; Du skrev både i mail och sms att "ni kan ta honom, ni får som ni vill". Som om han inte vore värd något alls, inte mer än en dammråtta. Vad är det för jävla sätt?
Behandlar man verkligen en person man säger sig älska så?
Det är för i helvete en MÄNNISKA vi pratar om, som DU har varit gift med i 10 år!
En människa är inget man "ger" bort på det sättet, det är heller inte acceptabelt att säga så.
Jag vet inte, vi kanske har blivit uppfostrade på olika sätt men jag har lärt mig att respektera andra människor och vara glad för det jag har...
Jag är tacksam varenda jävla dag för det jag har.
Det borde du också vara, TRac
lite tomt...
Jag visste ju att det skulle bli jobbigt men hann inte riktigt fatta att det skulle hända, typ... det känns som att jag inte fattade på riktigt att de inte skulle bo här. Att någon annan skulle mötas av dem varje dag, att någon annan ska mata dem och sova med dem. Att någon annan ska leka med dem och kanske krama dem när man är ledsen.
Har inte riktigt hunnit vänja mig, men det kommer så småningom.
Men shit vad ledsen jag är, har inte gråtit såhär mycket sedan aborten i somras :S
Jag vet ju att de kommer få det bra, och det kanske inte alls är för evigt.
Har för övrigt haft en urmysig helg, först släktmiddag hos Johnsans mormor på lördagen och sedan hela dagen hos hans far igår.
har ätit så sjukt mkt mat och godis, och jag bara vet att det kommer bli ÄNNU mer hos pappa i helgen som kommer.
Lyckades byta bort mitt tisdagspass också (Tack Lisa, du är awesome!!) så att jag kan stanna hos farsgubben ända tills onsdag eftermiddag <3 Lycka!
Kvickis; tack och välkommen som ny läsare till min blogg. jag uppdaterar lite då och då, sporadiskt.. och skriver oftast när jag mår skit och inläggen blir hur röriga som helst. Ungefär lika röriga som mina tankar. Men roligt att du hittade hit iaf. Jag ska börja följa din blogg också <3
Julle: tack för julkortet :)
skrutten; tack för julkortet :)
Lina: tack för julkortet :)
har inte skickat några i år men ni får varsitt mentalt kort <3
Gucci & Dior; matte älskar er över allt annat, ni är bäst!
släktmiddag
La fram förslaget om att vi ska ha dejtkvällar, aktivitetskvällar och egentidskvällar iallafall... och fick egentligen inte direkt den respons jag ville ha.
Utan det blev mer; "du måste ju ha kontroll över allt, och planera allt in i minsta detalj."
alltså, jag gillar att ha kontroll och att planera.. ja..
Men det jag menade var att vi skulle få lite struktur, och varken tära på varandra (ha egentid) men även umgås och göra roliga saker för att förhindra slentrian (dejt och aktivitet)
Jag menade inte att vi skulle schemalägga allt hela tiden, utan ta det lite som det kommer och som vi känner för.
Men det känns som att du inte riktigt lyssnar när jag försöker förklara.
Du säger att jag inte berättar vad jag tänker och hur jag känner, eller vad som försiggår inuti huvudet och allt vad det är, vad jag stör mig på ... Jag säger att jag ska jobba på det och försöka berätta för dig. Men att jag behöver tid, jag klarar inte av att bli stressad.
jag måste få ta det i min egen takt.
När man har haft det så struligt, varit med om så mycket och fått ta så mycket skit som jag ändå har...om man har blivit nedtryckt så många gånger som jag har...
När man har blivit bemött av bråk, tjafs och blivit idiotförklarad varje gång man har försökt förklara vad man känner...
Det sätter spår i en, till slut fattar man inte att man är värd att bli lyssnad till. Att det man säger faktiskt är viktigt och har en mening.
Man är bara skit och snackar bara skit.
Du är inte sådan, jag vet det. Det är "de andra", de som var före dig som har förstört mig .. eller har jag förstört mig själv?
Har jag låtit mig själv bli förstörd?
Varför har jag ens tillåtit mig själv att tryckas ned? Jag är så sjukt mycket starkare och bättre än så!
dags att sova, upp tidigt imorn för att bege mig ut till värmdö och ännu en släktmiddag : )
<3
Du vet att jag älskar dig.
slentrian...
När både ens kärleksliv och sexliv är ungefär likadant jämt?
Vi har det rätt bra egentligen, vi bråkar inte och är kärleksfulla med varandra... och ja, vi ligger (inte ofta som förut, men det har väl sina naturliga förklaringar?)
det är inte det som är problemet...
Problemet är heller inte att vi är oense, vi är båda medveta om bristerna och vad vi måste göra åt dem.
Problemen är att när vi ses så gör vi samma sak som alltid, vi äter något, tittar på tv eller film, jag somnar en stund på soffan och sedan går vi och lägger oss i sängen.
Sen går jag upp till jobbet.
Och vi är tillbaks på ruta 1.
han börjar bli rastlös och vill göra saker jämt, han som inte jobbar 5-6 dagar i veckan och fortfarande har orken kvar.
Jag skulle vilja ha ett socialt liv, ork och lust till att göra annat än det jag tyvärr gör.
han frågade mig vad jag brukar göra när vi inte ses, mitt svar var: samma sak som nu fast jag äter kanske inte och somnar tidigare.
Vad är det för liv?
Är det såhär man ska leva resten av ens yrkessamma liv?
Eller är detta något specifikt för mig?
Jag skulle så gärna vilja ha ork över att umgås med mina vänner efter jobbet, eller familjen, eller hitta på något kul med kärleken...
Vart fan är ork-jäveln?
Jo, den är kvar på jobbet där jag lämnade den efter att ha jobbat över IGEN!
Och jag som vill bli vuxen och gifta mig, skaffa barn osv... Hur fan ska jag ha tid/ork att göra det när jag inte ens har kraften kvar att vårda mitt förhållande och de andra människorna i mitt liv som jag älskar så otroligt mycket?
Jag har ju för helvete inte ens ork att ta hand om mig själv?
Gymma? Nopp....
Ringa det där jävla Psyk och fråga vart min kontakt och läkartid tog vägen? Nähäpp...
Ringa till Gyn och boka besök för preventivmedel? nä, inte det heller.
men för helvete Sofi, skärp dig!
Om vi redan har hamnat i en slentrian, hur ska det då gå när vi flyttar ihop?
Visst, då kommer vi ju självklart att ses varje dag men kommer vi att tröttna direkt?
Kommer vi att tjata ut varandra?
Hur ska vi göra för att inte hamna där?
Boka in dejtkvällar, aktivitetskvällar och egentidskvällar.
Hur gör andra par för att få det att gå ihop ?
hmpf!
En bra början är att våldgästa på J´s och hans bästis grabbkväll ;) så det ska jag göra nu!
<3 over and out...
