SofiiH

så var det sagt, eller inte riktigt men nästan... en liten hint iaf..

gjorde "misstaget" att berätta om psyk, att jag fått en kontakt på öppenvården men inte varit på första besöket.

han reagerade inte riktigt som jag trott, utan blev tvärtom panikslagen och upprörd.

Jag kan förstå att det är känns konstigt att inte veta om vad det handlar om, men samtidigt måste han i sin tur förstå att jag inte har velat prata om det.

Jag har inte pratat med någon om det, ingen vet om exakt allt.

Eller jo, A vet om det... hon har känt mig sedan allt började och har därför varit med och sett mina uppåt/nedåtgångar.

Jag är så jävla ledsen över att du fick reda på det så här.

egentligen vill jag bara fortsätta att låtsas som att det inte är så farligt, att det går över..  men det kommer det inte att göra, jag måste ta tag i det. Oavsett hur jobbigt det är, för det är det!

jag tror att jag är rädd för att minnas allt, för att uppleva allt ännu en gång i mina tankar. jag är rädd för att inte kunna hantera dessa tankar och känslor som kommer.

jag är rädd för att du ska lämna mig när du får se hur det egentligen är, även om det inte rör dig personligen så älskar du mig vilket gör att du såklart blir berörd.

jag är rädd för att du inte ska kunna hantera det, och det sista jag behöver är att försöka hålla upp någon annan medans jag försöker hålla upp mig själv.

Jag klarar inte det.

Men mest av allt är jag rädd för att du inte ska tro på mig, som Då.

så var det sagt, eller inte riktigt men nästan... en liten hint iaf..

gjorde "misstaget" att berätta om psyk, att jag fått en kontakt på öppenvården men inte varit på första besöket.

han reagerade inte riktigt som jag trott, utan blev tvärtom panikslagen och upprörd.

Jag kan förstå att det är känns konstigt att inte veta om vad det handlar om, men samtidigt måste han i sin tur förstå att jag inte har velat prata om det.

Jag har inte pratat med någon om det, ingen vet om exakt allt.

Eller jo, A vet om det... hon har känt mig sedan allt började och har därför varit med och sett mina uppåt/nedåtgångar.

Jag är så jävla ledsen över att du fick reda på det så här.

egentligen vill jag bara fortsätta att låtsas som att det inte är så farligt, att det går över..  men det kommer det inte att göra, jag måste ta tag i det. Oavsett hur jobbigt det är, för det är det!

jag tror att jag är rädd för att minnas allt, för att uppleva allt ännu en gång i mina tankar. jag är rädd för att inte kunna hantera dessa tankar och känslor som kommer.

jag är rädd för att du ska lämna mig när du får se hur det egentligen är, även om det inte rör dig personligen så älskar du mig vilket gör att du såklart blir berörd.

jag är rädd för att du inte ska kunna hantera det, och det sista jag behöver är att försöka hålla upp någon annan medans jag försöker hålla upp mig själv.

Jag klarar inte det.

Men mest av allt är jag rädd för att du inte ska tro på mig, som Då.