SofiiH

sitter i köket hemma hos kusinen i Eskelhem, Gotland och tar det lugnt. Inte för att jag har gjort så mkt annat de senaste dagarna... iallafall inte sedan i Söndags morse.

Tänkte att jag skulle skriva en liten fortsättning samt slut på mitt senaste inlägg... var lite i uppror när jag skrev och vill mest tala om att det är bättre nu. Tankarna snurrar på i en normal hastighet och jag känner att jag har koll på saker och ting igen. Vilket är nice!

Jag slutförde "uppdraget" hemma på söndagen för 2 veckor sedan, hade så sjukt ont att jag ömsom grät, ömsom kräktes och somnade lite överallt... bla. på toagolvet, på toastolen samt på vardagsrumsgolvet. Jag var ingen vacker syn med andra ord.

Bästa Anki kom och höll mig sällskap och vi satt uppe halva natten och pratade, mkt trevligt! Måndagen och tisdagen förflöt utan vidare problem, det var på onsdagen smärtan började öka och vägrade ge med sig. Inga värktabletter hjälpte och jag var så sjukt trött på allt. Torsdagen kom och gick, utan att det blev bättre... På lördagen ville jag egentligen sjuka mig från jobbet och åka till sjukan men arbetsmoraltant som man är genomled jag även denna dag. Att jag skulle ut o svira på kvällen gjorde kanske saken lättare också, för Anki hade sagt att har jag sådär ont på kvällen så blir det ingen utgång!

Dum som jag var tog jag en del värktabletter också, och det i kombination med otrolig smärta, en gnutta alkohol samt att jag var totalt utmattad blev ingen bra kombo. Jag skakade och hade frossa (tydligen feber), yrsel och ville mest kräkas. MEN jag skulle absolut vara kvar ute, för hey lite smärta har ingen dött av right?

När jag väl vaknade upp på i Söndags (efter att ha sovit 3 timmar) av att jag hade så ont, och hade sådan frossa... då gav jag upp, insåg att sådär ont ska man inte behöva ha. Så efter att ha informerat mamma åkte jag in till Sös Akuten. Jag kom in till sjuksköterskan snabbt och hon konstaterade på 5 minuter att jag hade en infektion, därav smärta och feber. Fick en säng + alvedon & voltaren i väntan på läkare. Efter undersökningen konstaterade läkaren att vi skulle försöka med fler piller, antibiotika, febernedsättande och övernattning.

Så då har jag spenderat första gången som inlagd patient på Sös, jag var orolig för vad som skulle hända med mig, jag blev dålig av maten, jag sov asdåligt, jag var uttråkad + att jag inte fick äta eller dricka efter midnatt eftersom att jag skulle undersökas på måndagsmorgonen och eventuellt sövas. Jaha, tänkte jag...det var den Gotlandsvistelsen det...

Jag blev väckt var tredje timme då de kom med antibiotika, alvedon, antibiotika, blodprovstagning ( i samma ordning).

På morgonen tittade jag på tv i väntan på doktorn, som konstaterade att jag var tillräckligt frisk för att bli utskriven. Precis i tid för att hinna stressa hem, packa, och sedan stressa iväg till Nynäs och gotlandsbåtden :D Fy fan vad lycklig jag var, trots att jag var sjukt trött, hungrig och mådde kass.

Idag mår jag mkt bättre, har nästan inte ont alls och när jag väl får det så är det fullt hanterbart. Även om jag är sjukt rädd för att infektionen inte försvinner... Fast det borde den ju göra, äter 2 sorters antibiotika med totalt 5 tabletter om dagen + järntabletteroch alvedon för smärta och/eller feber. Så nu jävlar ska skiten bort! ! !

Det ska bli så jävla skönt när allt är över också, har mått dåligt och haft ont så länge nu.. från början till slut så att bli helt frisk är en väldigt väkommen känsla.

Och om några timmar får jag träffa min pappa <3

ag vet inte om mina tårar beror på vad jag måste gå igenom, eller det faktum att du inte finns där brevid mig. Det ironiska är att jag för lite mer än en månad sedan satt och sa att gå igenom en sådan sak som denna är det värsta jag har varit med om (och jag har gått igenom en del skitiga grejer) och att jag aldrig mer kommer göra om det. Redan då var det ju för sent! Självklart visste jag det inte då, utan det kom som både en glad och ledsen nyhet.

I början levde jag i en drömvärld, i ca 1 vecka höll det innan verkligheten slog ner och jag insåg vidden av det hela. Jag kan omöjligt fullborda det här, hur mycket jag än vill.

Hur som helst har jag klarat mig hittills ifrån att bryta ihop, har sagt att jag "accepterat" beslutet vilket har gjort det mindre jobbigt... i själva verket tror jag att jag har förnekat det in i det sista... för att det helt enkelt är för påfrestande att tänka på.

Vad kommer hända efteråt?

Kommer han stanna kvar hos mig eller har jag fuckat upp allting?

Precis som alltid när jag mår lite halv-kass börjar tankarna bege sig till Gotland och ett liv där, visst det är skönt att ha en mental tillflyktsort men tror jag på allvar att problemen kommer försvinna genom att flytta dit? Svaret är Nej, man löser inga problem genom att fly och man lär sig heller inte av sina misstag. Det enda och riktiga sättet är att hantera problemen och lösa dem. In i det sista !

Och för övrigt ska det bli skönt när detta är över, den fysiska smärtan kan jag hantera, det har jag gjort förr och vet att jag överlever. Den psykiska delen... ja, det kommer ta tid precis som förra gången men jag vet att jag kommer över det också.

Om bara han stannar kvar så vet jag att jag klarar allt och tar mig igenom allt, jo jag vet att jag klarar mig själv också... såklart.. men det är så mycket roligare att klara av saker när man har någon som är stolt över en. Right?

Och denna gång ska jag inte strunta i hjälpen som finns att få, utan ta emot den som faktiskt är något för mig att använda.

Over and out, <3

ps, jag är fullt medveten om att detta inlägg är sjukt kryptiskt ifall man inte vet vad det är frågan om.. vilket inte många vet... snarare 4 personer varav 2 läser min blogg... Men jag lovar att berätta, i sinom tid när jag känner mig redo. Ifall ni fortfarande är nyfikna då vill säga....