Om det nu är så bra, varför känns det inte rätt?
Jag slits mellan att vilja vara nära dig hela tiden, att faktiskt tro att vi har en framtid ihop till att vilja backa och sakta ner lite.. Jag vågar inte lita på att du inte kommer lämna mig, när jag vet att du vill iväg. Jag vill inte varabåda två förstår det men ingen av oss vet vad som hänt.
varför ska det vara så jävla krångligt jämt?
Varför kan man inte bara få vara glad och njuta av stunden vi har utan att oroa sig för vad som kommer hända sedan.
Inget förhållande varar för evigt, inget förhållande är en dans på rosor jämt... Men kan man inte bara få tro att det är så, ett litet tag iallafall?
Vi har ju egentligen inga problem, vi bråkar aldrig, är överens om det mesta och är vi inte det så hittar vi på en lösning som fungerar för oss båda. Vi har roligt ihop, och jag trivs med mig själv när jag är med dig.
Det är tiden utan dig som är jobbig, när tankarna tar överhanden och puttar mig neråt tills jag är längst ner i tanke-träsket.
Jag är orolig för att vara utan dig, orolig för att du ska vakna upp en dag och inse att jag inte är tillräckligt smart, snygg, smal eller bra för dig.
kanske du redan har gjort det?
En kollega sa till mig häromdagen så här; "jag tycker att du ska ta det där dåliga självförtroendet och slänga ner det i soporna"
Det stämmer kanske, eller jag vet att det gör det... Jag har sjukt dåligt självförtroende. I mina ångestladdade stunder hatar jag mig själv rent utsagt, det är kanske inte riktigt samma sak men ändå.
jag hatar mig själv för att jag inte är så bra som jag vill vara, att jag inte duger och att jag inte kan någonting.
I mina ljusa stunder kan jag mota bort dessa tankar, om de ens kommer fram...
Men så har vi de mörka stunderna som blir allt fler numera, jag vill inte det, jag har mått så bra det senaste halvåret och jag vill fortsätta må så.
Jag brukar säga att jag är en fighter, jag tar mig igenom det mesta någorlunda helskinnad, och det stämmer oftast.
Men även den starkaste måste få vara svag ibland.
Man måste till botten för att kunna ta sig upp igen.
Om ni tycker att min text är kryptisk och rörig, skulle ni bara veta hur det är inuti mitt huvud just nu... ännu mer kaos! den som håller dig kvar, men jag vill heller inte vara utan dig.
Om det nu är så bra, varför känns det inte rätt?
Jag slits mellan att vilja vara nära dig hela tiden, att faktiskt tro att vi har en framtid ihop till att vilja backa och sakta ner lite.. Jag vågar inte lita på att du inte kommer lämna mig, när jag vet att du vill iväg. Jag vill inte varabåda två förstår det men ingen av oss vet vad som hänt.
varför ska det vara så jävla krångligt jämt?
Varför kan man inte bara få vara glad och njuta av stunden vi har utan att oroa sig för vad som kommer hända sedan.
Inget förhållande varar för evigt, inget förhållande är en dans på rosor jämt... Men kan man inte bara få tro att det är så, ett litet tag iallafall?
Vi har ju egentligen inga problem, vi bråkar aldrig, är överens om det mesta och är vi inte det så hittar vi på en lösning som fungerar för oss båda. Vi har roligt ihop, och jag trivs med mig själv när jag är med dig.
Det är tiden utan dig som är jobbig, när tankarna tar överhanden och puttar mig neråt tills jag är längst ner i tanke-träsket.
Jag är orolig för att vara utan dig, orolig för att du ska vakna upp en dag och inse att jag inte är tillräckligt smart, snygg, smal eller bra för dig.
kanske du redan har gjort det?
En kollega sa till mig häromdagen så här; "jag tycker att du ska ta det där dåliga självförtroendet och slänga ner det i soporna"
Det stämmer kanske, eller jag vet att det gör det... Jag har sjukt dåligt självförtroende. I mina ångestladdade stunder hatar jag mig själv rent utsagt, det är kanske inte riktigt samma sak men ändå.
jag hatar mig själv för att jag inte är så bra som jag vill vara, att jag inte duger och att jag inte kan någonting.
I mina ljusa stunder kan jag mota bort dessa tankar, om de ens kommer fram...
Men så har vi de mörka stunderna som blir allt fler numera, jag vill inte det, jag har mått så bra det senaste halvåret och jag vill fortsätta må så.
Jag brukar säga att jag är en fighter, jag tar mig igenom det mesta någorlunda helskinnad, och det stämmer oftast.
Men även den starkaste måste få vara svag ibland.
Man måste till botten för att kunna ta sig upp igen.
Om ni tycker att min text är kryptisk och rörig, skulle ni bara veta hur det är inuti mitt huvud just nu... ännu mer kaos!
