SofiiH

jag har tänkt på dig idag, mycket.. jag har försökt att inte göra det med tankarna har smugit sig på iallafall.
och det har gjort ont,
nästan som att tappa andan.

fattar inte att det snart har gått en månad sedan vi gjorde slut.
en månad sedan vi bestämde att vi inte längre skulle vara vi.

men nu börjar jag fatta, jag börjar sakta förstå att det inte är på skoj. det är på riktigt. vi kommer aldrig att vara "vi" igen.
jag kommer aldrig att hålla om dig när jag somnar, och gosa in mig när jag vaknar.
du kommer aldrig mer att stryka håret från min kind, le sådär fint som bara du kan och säga "vad fin du är"
 
du kommer aldrig mer att säga att du älskar mig, att du saknar mig och du kommer heller aldrig mer att klämma in min kind mellan din kind och ditt öga sådär som bara du kan.

jag fattar ju att det kommer bli bra, jag kommer bli glad och allt det där. inget tramsigt "vem ska nu älska mig?" blablabla.. jag fattar ju att vi båda kommer att gå vidare. Förhoppningsvis till det bättre.

men det förändrar inte det faktum att jag är ledsen nu, man måste få vara det också.
Jag kan räkna på fingrarna hur många gånger jag har brutit ihop sedan vi gjorde slut, och jag har mått skitbra många fler stunder än vad jag har varit ledsen. Kanske är det det som kommer nu, kanske är det bara en liten svacka, kanske är det pms. vem vet?

kontentan är iallafall att jag är lite ledsen nu, men jag vet att imorgon kommer jag må bra igen och vara lika glad som vanlig (fasad?) och blicka framåt...
det finns ett ljus i tunneln, det vet jag. det är bara så jävla långt dit för tillfället :/

Veckans hiss;
*går till mina underbara vänner/familj/kollegor. Ni gör mig!

<3