SofiiH

har så mkt tankar och funderingar som jag bara vill bli av med, orkar inte riktigt delge mig av allt jag tänker på men det är en del iallafall.
Har haft ett långt samtal (via msn såklart) med en person som jag lärde känna i helgen...  och han skulle beskriva vad han hade för uppfattning om mig... vilket självklart stämde exakt med min egen.
Grejen är att både han och jag ser mig som en person som är (citerar:) 

"den ena sofi är ungefär dubbelt så smart som hon själv tror och tre gånger så smart som många andra tror. har i stort koll på läget, har jobb, lgh, vänner, bra vänner, ett ok förhållande till alkohol, bra självförtroende, stark, klarar svåra situationer ganska lugnt, socialt kompetentbra uppväxt, haft ok förhållanden, bra grundläggande värderingar om samhälle, människor osv inte skurit sig, psykiskt stabil."

"aa.. sen kommer den andra delen som är helt tvärtom och det är då man inser hur och vem jag egentligen är

 "grejen är ju att i all den här skiten så står du, jättevacker, ändå ganska glad, nöjd med det som ändå är bra lixom, och försöker ge andra energi och glädje fast du har typ slut på det självungefär som att ge bort sitt fiskespö när man är på en öde ö jag är helt ärligt fascinerad av dig, du har ändå nånting riktigt speciellt, förutom att du är jättesöt och allt sånt så är du ändå ännu smartare än du försöker tro, du kör fan på och lägger dig inte för nåt"

....
"för så är det, jag har ganska mkt grejer som jag kämpar för att andra inte ska se.. och det är ytterst få som vet om hela sanningen... sen när folk ser igenom så blir jag rädd för ...jag vet inte vad egentligen... "


sen skrev vi en hel del annat också som jag inte orkar ta med här, lite egna tankar osv.
Det var lite småsjukt och kändes som en fet käftsmäll att läsa mina egna tankar fast nedskrivna av en annan person, som dessutom inte alls känner mig så bra.
Men att någon bara kan se igenom mig så direkt, det skrämmer mig att folk kan förstå saker om mig som jag kämpar så hårt för att dölja.
Tror att jag är rädd för hur folk ska reagera när de får veta sanningen, vilket gör det svårt att släppa nya människor in på livet sådär nära.
För vad gör man när man inser att personer man trodde skulle stå vid ens sida inte gör det för att de rädda för vem man är?

 Eller är det helt enkelt jag som är rädd för att få veta vem jag själv är? Jag vill så gärna vara den ena delen av mig men vet samtidigt att jag mer är den andra, och det skrämmer mig för jag vill verkligen inte vara den personen.

Detta samtal blandat med en massa andra tankar om lite av varje ledde självklart till en lite mindre ångest-attack, därav titeln... Tack M för samtalet efteråt, förlåt om jag skrämde dig. Du kommer att få veta allt en vacker dag, när jag själv känner att jag vågar....




som vanligt ett väldigt luddigt inlägg, blir så när jag inte riktigt kan sortera tankarna..

köss på er