ångest-attack
så var det första dagen "på riktigt" i hässelby, gick inte alls bra.. eller till en början gick det väll an förutom att jag hade svårt att hitta till olika gator och hade alldeles för lite tid på mig... + att en var sjuk så det blev ännu mer att göra.
Efter att ha snurrat runt ett tag i ett misslyckat försök att hitta en gata så bara brast det, tokyrsel och ångest.
ringde till hon som var ansvarig och berättade hur det stod till, och efter mycket om och men så gick hon med på att skicka hem mig.
Det går liksom inte att göra så mycket annat när ångesten biter sig fast, jag kunde inte cykla och definitivt inte gå heller för den delen.
sen ringde jag till john som fick lugna mig lite, nu har det gått 2.5 timme sedan attacken och jag förutom att jag känner mig så jävla misslyckad för att jag inte klarade av det här som jag tyckte var så kul, så har yrseln lagt sig och jag känner mig beytdligt lugnare.
älskling är så bra att prata med när jag mår skit (annars också såklart) men han säger precis de rätta sakerna,
som jag måste sluta tro att jag är superkvinna, jag KAN inte klara av allt men det kan inte någon annan heller, det värsta som kan hända nu är att jag inte får vara kvar på stället men det gör mig ingenting iallafall. Kommer ändå säga till att det inte funkar och gå vidare med livet.
nu vet jag iallafall att det inte var något för mig och kan vara stolt över att jag ens vågade prova.
john och jag kom fram till att jag är kontrollfreak, eller.. han visste det redan och har försökt få mig att inse det ett bra tag men använt lite "finare" ord för det...
men det kom ju lite som en chock när jag väl insåg att det mycket väl är så, det är därför jag aldrig kan slappna av förräns saker som ska göras är gjorda, blir det något förhinder så brister min planering och jag blir tokförvirrad.
och ju mer jag har tänkt på det (jo, man hinner tänka en del samtidigt som man pratar i telefon med en orolig älskling) så har jag kommit på att när jag tappar kontrollen över allt; det är då jag får panikångest.
när det liksom blir för mycket tryck på mig, eller.. det är jag som sätter pressen på mig själv och alltså jag som måste låta mig själv släppa på det lite grann.
så nu har jag satt på en kanna kaffe, ska försöka få i mig nåt ätbart och vila en stund.. man blir rätt slut av att gråta och inte kunna andas :S
sen ikväll är det dags för maskerad :) ska fira min goda vän som fyllt år i veckan :D
tack för tårta igår förresten, den var jättegod!
Efter att ha snurrat runt ett tag i ett misslyckat försök att hitta en gata så bara brast det, tokyrsel och ångest.
ringde till hon som var ansvarig och berättade hur det stod till, och efter mycket om och men så gick hon med på att skicka hem mig.
Det går liksom inte att göra så mycket annat när ångesten biter sig fast, jag kunde inte cykla och definitivt inte gå heller för den delen.
sen ringde jag till john som fick lugna mig lite, nu har det gått 2.5 timme sedan attacken och jag förutom att jag känner mig så jävla misslyckad för att jag inte klarade av det här som jag tyckte var så kul, så har yrseln lagt sig och jag känner mig beytdligt lugnare.
älskling är så bra att prata med när jag mår skit (annars också såklart) men han säger precis de rätta sakerna,
som jag måste sluta tro att jag är superkvinna, jag KAN inte klara av allt men det kan inte någon annan heller, det värsta som kan hända nu är att jag inte får vara kvar på stället men det gör mig ingenting iallafall. Kommer ändå säga till att det inte funkar och gå vidare med livet.
nu vet jag iallafall att det inte var något för mig och kan vara stolt över att jag ens vågade prova.
john och jag kom fram till att jag är kontrollfreak, eller.. han visste det redan och har försökt få mig att inse det ett bra tag men använt lite "finare" ord för det...
men det kom ju lite som en chock när jag väl insåg att det mycket väl är så, det är därför jag aldrig kan slappna av förräns saker som ska göras är gjorda, blir det något förhinder så brister min planering och jag blir tokförvirrad.
och ju mer jag har tänkt på det (jo, man hinner tänka en del samtidigt som man pratar i telefon med en orolig älskling) så har jag kommit på att när jag tappar kontrollen över allt; det är då jag får panikångest.
när det liksom blir för mycket tryck på mig, eller.. det är jag som sätter pressen på mig själv och alltså jag som måste låta mig själv släppa på det lite grann.
så nu har jag satt på en kanna kaffe, ska försöka få i mig nåt ätbart och vila en stund.. man blir rätt slut av att gråta och inte kunna andas :S
sen ikväll är det dags för maskerad :) ska fira min goda vän som fyllt år i veckan :D
tack för tårta igår förresten, den var jättegod!
Kommentarer
Postat av: Drutt
Det är dumt det där med ångest ju :(
Hade jättekul på kalaset iaf å varsego för tårtan! :)
Trackback
