vintergardiner, dementa tanter och massa tvätt
så, nu har första praktikveckan tagit slut, och jag har faktiskt ändrat uppfattning om stället.. visst det är fortfarande mkt "dö-tid" men jag har börjat ta lite mer ansvar och stå på lite egna ben så att säga. ska få 2 alldeles egna tanter att vara ansvarig för :D visserligen de som är mest medgörliga och snällast men ändå... huvudsaken är att jag blir godkänd iallafall!
Håller på och tvättar för nuvarande, och har tvättat och satt upp vintergardinerna.... de är vita med stora guldstjärnor, väldigt fina.
Vad har hänt annat i mitt liv sen sist? ja.. John har deklarerat att han har "flyttat ut" och är numera skriven hos sin mor igen, lika bra det med tanke på att han kommer hit typ 1-2 gånger i veckan ..
Tog inte beskedet så hårt först, för han ska fortfarande betala halva hyran och hälften av räkningarna (något jag iofs tycker känns dumt med tanke på hur lite han faktiskt är här, men samtidigt MÅSTE jag ha dessa pengar för att klara mig :S Funderar på att skaffa inneboende men J vill inte att det ska bo nån kille här och jag känner typ inga tjejer som är intresserade... och jag vill helst inte ha nån jag inte känner här :S )
Sen stod jag och tänkte på det här när jag va i tvättstugan (man hinner fundera lite grann medans man står där) och att han "flyttar ut" känns som ett steg bakåt, vad är nästa steg? bruten förlovning?
Och han är så orolig för att JAG ska göra slut, jag menar.. vem är det som anstränger sig? Vem är det som sköter allt FORTFARANDE???
Jo, det kändes som ett slag i magen bokstavligt talat och jag fick den där oroskänslan i hela kroppen: Tänk om Vi är på väg neråt? i en svacka? eller ännu värre, om Vi är på väg att ta slut?
Jag vet; världen går inte under för att kärlek svalnar, det händer hela tiden världen över. ... men ändå!?
och sen när han kommenterade att "fröken röd" inte hade kommit ännu trots att jag sa att den bör vara på ingång och han var /är? orolig och började dra upp de där med att han minsann inte är redo för barn ännu och blablabla, jag förstår hans argument självklart, jag vill inte heller att mitt barn ska växa upp med föräldrar (läs pappa) som mår som vi (läs Han) gör!
Men om nu så är fallet (inte för att jag tror det på något sätt, har ingen anledning!) eller om det blir så inom en snar framtid så kan han ändå liksom inte skylla på mig att det blev som det blev.
Han vill inte att jag äter Piller och anstränger sig inte heller så värst mycket när det gäller skydd... vi är ganska dåliga på det I guess... jag tänker lite som: har det inte hänt förr så lär det inte hända just nu heller!
Vi kommer att få en bebis när vi är redo för det, end of story.
På tal om annat satt jag mittemot Elita Löfblad idag, ja... ni vet?
Imorn är det Piff-dags :) jag saknar min lilla fluff-boll :)
och just det, snön lyser vit på taken... endast katten är vaken :D:D:D
nu har mina ben domnat bort, från knäna och ner :S inte skönt.. ffyfyfyfyfyfyfy
puss och kram ses på stan....
Håller på och tvättar för nuvarande, och har tvättat och satt upp vintergardinerna.... de är vita med stora guldstjärnor, väldigt fina.
Vad har hänt annat i mitt liv sen sist? ja.. John har deklarerat att han har "flyttat ut" och är numera skriven hos sin mor igen, lika bra det med tanke på att han kommer hit typ 1-2 gånger i veckan ..
Tog inte beskedet så hårt först, för han ska fortfarande betala halva hyran och hälften av räkningarna (något jag iofs tycker känns dumt med tanke på hur lite han faktiskt är här, men samtidigt MÅSTE jag ha dessa pengar för att klara mig :S Funderar på att skaffa inneboende men J vill inte att det ska bo nån kille här och jag känner typ inga tjejer som är intresserade... och jag vill helst inte ha nån jag inte känner här :S )
Sen stod jag och tänkte på det här när jag va i tvättstugan (man hinner fundera lite grann medans man står där) och att han "flyttar ut" känns som ett steg bakåt, vad är nästa steg? bruten förlovning?
Och han är så orolig för att JAG ska göra slut, jag menar.. vem är det som anstränger sig? Vem är det som sköter allt FORTFARANDE???
Jo, det kändes som ett slag i magen bokstavligt talat och jag fick den där oroskänslan i hela kroppen: Tänk om Vi är på väg neråt? i en svacka? eller ännu värre, om Vi är på väg att ta slut?
Jag vet; världen går inte under för att kärlek svalnar, det händer hela tiden världen över. ... men ändå!?
och sen när han kommenterade att "fröken röd" inte hade kommit ännu trots att jag sa att den bör vara på ingång och han var /är? orolig och började dra upp de där med att han minsann inte är redo för barn ännu och blablabla, jag förstår hans argument självklart, jag vill inte heller att mitt barn ska växa upp med föräldrar (läs pappa) som mår som vi (läs Han) gör!
Men om nu så är fallet (inte för att jag tror det på något sätt, har ingen anledning!) eller om det blir så inom en snar framtid så kan han ändå liksom inte skylla på mig att det blev som det blev.
Han vill inte att jag äter Piller och anstränger sig inte heller så värst mycket när det gäller skydd... vi är ganska dåliga på det I guess... jag tänker lite som: har det inte hänt förr så lär det inte hända just nu heller!
Vi kommer att få en bebis när vi är redo för det, end of story.
På tal om annat satt jag mittemot Elita Löfblad idag, ja... ni vet?
Imorn är det Piff-dags :) jag saknar min lilla fluff-boll :)
och just det, snön lyser vit på taken... endast katten är vaken :D:D:D
nu har mina ben domnat bort, från knäna och ner :S inte skönt.. ffyfyfyfyfyfyfy
puss och kram ses på stan....
Kommentarer
Postat av: Puff
Karljävel!
Trackback
