SofiiH

"Men det är ju du, jag kände knappt igen dig. Du har blivit så plufsig... du måste ha gått upp massor i vikt!"

Alltså, först och främst börjar jag med att fråga; Vem och framförallt Varför säger man så?

På fullt allvar?

Detta hände idag när jag precis kommit tillbaka från lunchen, och var dessutom lite halvrörd efter våran tysta minut för offrena och deras anhöriga i Norge efter fredagens tragedier. Sen får jag höra en sådan kommentar? Från en karl jag inte har sett på 4 år, vilket jag inte är alltför ledsen över. Dock, jag räddade situationen lite snyggt (...eller?) genom att fråga vad han gjorde nu osv. Utan att lyssna på svaret såklart. Varpå han nämner lite lätt att han FORTFARANDE Dj:ar på Viper och dessutom att "du borde kika förbi när vi öppnar igen". Jag skrattar lite falskt och säger; "jag? hm... nej, inte riktigt... Men, ha det så bra"

Vet dock inte vilket som är värst, att han sa att jag såg pluffsig ut och antydde att jag är fet. Eller att han jobbar kvar på samma sunkställe, och sysslar antagligen med samma sak som Då. M.a.o ligger med dj-kåta småflickor på 18-20 år. Medans han är närmare 40 vid det här laget?

Hm, ja detta var sannerligen en upplevelse. Det ironiska i det hela är att Julle (min mest trogna läsare och mamman till mitt blivande gudbarn <3) skrev igår att jag borde blogga, och att det var ett tag sen... varpå jag svarade att jag inte har något att skriva om. Och så händer detta! Som en skänk från ovan (inspiration)

Behöver jag tillägga att dagens träningspass (f.ö det första på 2 veckor :S ) blev snäppet hårdare än vanligt, och Ja, jag kommer ha träningsvärk imorn vilket är ungefär grejen med det hela. Ett bevis på att man tränat åtminstone någorlunda lagom. På gymmet har de tv-skärmar man kan titta på medans man cyklar, springer eller vad man nu gör. Platt-tv såklart, vad annars... Kanske är det därför det är så dyrt på SATS? Så att de ska ha råd med massa ny utrustning osv. ?

Anyway, på skärmarna visades 4 program.. Gossip girl, debatt, något matlagningsprogram samt friidrott på Eurosport. Jag fastnade för det sistnämnda och Det slog mig hur smärta och muskulösa killarna var medans tjejerna var nästintill anorektiskt smala! Muskulösa absolut, men både revben och höftben stack ut och de hade det där typiskt anorektiska utseendet. Nu fattar jag ju att de antagligen inte har det, för då hade de nog inte orkat tävla i så höga klasser... men ändå, det kändes ju inte bättre för oss halvfeta plufsiga normala människor som bittert försökte ta oss igenom ÄNNU en minut på cykeln!

Imorgon blir det fika med Jullis och mini-julle-i-magen efter jobbet -<3

För övrigt så är nu gotlandsbiljetterna bokade :D Ska ner och introducera karl-sloken för familjen <3 om 2 veckor bär det av.

sitter i köket hemma hos kusinen i Eskelhem, Gotland och tar det lugnt. Inte för att jag har gjort så mkt annat de senaste dagarna... iallafall inte sedan i Söndags morse.

Tänkte att jag skulle skriva en liten fortsättning samt slut på mitt senaste inlägg... var lite i uppror när jag skrev och vill mest tala om att det är bättre nu. Tankarna snurrar på i en normal hastighet och jag känner att jag har koll på saker och ting igen. Vilket är nice!

Jag slutförde "uppdraget" hemma på söndagen för 2 veckor sedan, hade så sjukt ont att jag ömsom grät, ömsom kräktes och somnade lite överallt... bla. på toagolvet, på toastolen samt på vardagsrumsgolvet. Jag var ingen vacker syn med andra ord.

Bästa Anki kom och höll mig sällskap och vi satt uppe halva natten och pratade, mkt trevligt! Måndagen och tisdagen förflöt utan vidare problem, det var på onsdagen smärtan började öka och vägrade ge med sig. Inga värktabletter hjälpte och jag var så sjukt trött på allt. Torsdagen kom och gick, utan att det blev bättre... På lördagen ville jag egentligen sjuka mig från jobbet och åka till sjukan men arbetsmoraltant som man är genomled jag även denna dag. Att jag skulle ut o svira på kvällen gjorde kanske saken lättare också, för Anki hade sagt att har jag sådär ont på kvällen så blir det ingen utgång!

Dum som jag var tog jag en del värktabletter också, och det i kombination med otrolig smärta, en gnutta alkohol samt att jag var totalt utmattad blev ingen bra kombo. Jag skakade och hade frossa (tydligen feber), yrsel och ville mest kräkas. MEN jag skulle absolut vara kvar ute, för hey lite smärta har ingen dött av right?

När jag väl vaknade upp på i Söndags (efter att ha sovit 3 timmar) av att jag hade så ont, och hade sådan frossa... då gav jag upp, insåg att sådär ont ska man inte behöva ha. Så efter att ha informerat mamma åkte jag in till Sös Akuten. Jag kom in till sjuksköterskan snabbt och hon konstaterade på 5 minuter att jag hade en infektion, därav smärta och feber. Fick en säng + alvedon & voltaren i väntan på läkare. Efter undersökningen konstaterade läkaren att vi skulle försöka med fler piller, antibiotika, febernedsättande och övernattning.

Så då har jag spenderat första gången som inlagd patient på Sös, jag var orolig för vad som skulle hända med mig, jag blev dålig av maten, jag sov asdåligt, jag var uttråkad + att jag inte fick äta eller dricka efter midnatt eftersom att jag skulle undersökas på måndagsmorgonen och eventuellt sövas. Jaha, tänkte jag...det var den Gotlandsvistelsen det...

Jag blev väckt var tredje timme då de kom med antibiotika, alvedon, antibiotika, blodprovstagning ( i samma ordning).

På morgonen tittade jag på tv i väntan på doktorn, som konstaterade att jag var tillräckligt frisk för att bli utskriven. Precis i tid för att hinna stressa hem, packa, och sedan stressa iväg till Nynäs och gotlandsbåtden :D Fy fan vad lycklig jag var, trots att jag var sjukt trött, hungrig och mådde kass.

Idag mår jag mkt bättre, har nästan inte ont alls och när jag väl får det så är det fullt hanterbart. Även om jag är sjukt rädd för att infektionen inte försvinner... Fast det borde den ju göra, äter 2 sorters antibiotika med totalt 5 tabletter om dagen + järntabletteroch alvedon för smärta och/eller feber. Så nu jävlar ska skiten bort! ! !

Det ska bli så jävla skönt när allt är över också, har mått dåligt och haft ont så länge nu.. från början till slut så att bli helt frisk är en väldigt väkommen känsla.

Och om några timmar får jag träffa min pappa <3

ag vet inte om mina tårar beror på vad jag måste gå igenom, eller det faktum att du inte finns där brevid mig. Det ironiska är att jag för lite mer än en månad sedan satt och sa att gå igenom en sådan sak som denna är det värsta jag har varit med om (och jag har gått igenom en del skitiga grejer) och att jag aldrig mer kommer göra om det. Redan då var det ju för sent! Självklart visste jag det inte då, utan det kom som både en glad och ledsen nyhet.

I början levde jag i en drömvärld, i ca 1 vecka höll det innan verkligheten slog ner och jag insåg vidden av det hela. Jag kan omöjligt fullborda det här, hur mycket jag än vill.

Hur som helst har jag klarat mig hittills ifrån att bryta ihop, har sagt att jag "accepterat" beslutet vilket har gjort det mindre jobbigt... i själva verket tror jag att jag har förnekat det in i det sista... för att det helt enkelt är för påfrestande att tänka på.

Vad kommer hända efteråt?

Kommer han stanna kvar hos mig eller har jag fuckat upp allting?

Precis som alltid när jag mår lite halv-kass börjar tankarna bege sig till Gotland och ett liv där, visst det är skönt att ha en mental tillflyktsort men tror jag på allvar att problemen kommer försvinna genom att flytta dit? Svaret är Nej, man löser inga problem genom att fly och man lär sig heller inte av sina misstag. Det enda och riktiga sättet är att hantera problemen och lösa dem. In i det sista !

Och för övrigt ska det bli skönt när detta är över, den fysiska smärtan kan jag hantera, det har jag gjort förr och vet att jag överlever. Den psykiska delen... ja, det kommer ta tid precis som förra gången men jag vet att jag kommer över det också.

Om bara han stannar kvar så vet jag att jag klarar allt och tar mig igenom allt, jo jag vet att jag klarar mig själv också... såklart.. men det är så mycket roligare att klara av saker när man har någon som är stolt över en. Right?

Och denna gång ska jag inte strunta i hjälpen som finns att få, utan ta emot den som faktiskt är något för mig att använda.

Over and out, <3

ps, jag är fullt medveten om att detta inlägg är sjukt kryptiskt ifall man inte vet vad det är frågan om.. vilket inte många vet... snarare 4 personer varav 2 läser min blogg... Men jag lovar att berätta, i sinom tid när jag känner mig redo. Ifall ni fortfarande är nyfikna då vill säga....

har haft en kanon-dag på jobbet, inte stressat överdrivet... inte bränt något... inte glömt något i jäsen.... hunnit med allt och tom. hjälpt Pelle att fylla på F&G :D

( nåja, hjälpt och hjälpt förresten....men jag plockade iaf upp lite och bidrog med trevligt sällskap, och det räknas väl? )

Jag har kort och gott haft koll på läget!

Kom på mig själv med att vara extremt glad och gå runt med ett stort smile större delen av tiden, vilket fick mig att tänka efter och inse att jag nästan är helt nöjd med min tillvaro. Visst finns det en del jag skulle vilja ändra på, det finns det väl alltid? Men i det stora hela så är jag sjukt nöjd.. om inte annat för att jag är glad och tillfreds med mig själv, vilket jag inte har varit jättemycket senaste 2 åren.

Det har hänt så otroligt mycket med mig själv senaste året, från att ha tagit mig ur ett självdestruktivt förhållande där mina krafter nästintill var slut, till att börja må bättre och känna mig som en människa igen, till att hamna i en lång svacka igen, till att sakta men säkert ta mig uppåt... närmare ytan.... och lite närmare.... och nu är jag slutligen så nära toppen som jag tror att jag kan nå.

Jag kan knappt förstå att jag var så djupt nere i "diket" som jag faktiskt var, för seriöst; hur bra mår man om man i perioder inte äter, dricker eller sover utan bara sitter och tokgråter konstant? Utan någon vettig anledning egentligen? Tårarna bara sprutar utan att man tänker på det eller på något speciellt, de bara finns där, konstant.

Jag vet iallafall att jag inte under några omständigheter vill hamna där igen, PUNKT! Tyvärr finns det inga garantier för att man ska slippa det, men man kan försöka undvika det.

För övrigt har det varit en bra helg, bokade båtbiljetter till Ön samt flygbiljetter till Portugal :D *wieee*

Kärleken är återfunnen!

..eller iallafall tillbaka för en månad framöver.

Äntligen har han kommit hem, som jag har längtat! Det är lite tokigt att man saknar någon så mycket efter så kort tid ändå. 2 veckor är ju ingenting??

Med sig hade han presenter från "landet i fjärran" som jag bara totalt envisas med att vägra uttala.

2 supersöta koppar, 2 supersöta klänningar, en supersöt topp och en supersöt burk med té :D :D :D

Var och tog en sympatisk ramlösa med mina huliganer innan derbyt i måndags, har aldrig frukat så mkt för mitt liv som jag gjorde då :S Först skulle man ju ta sig igenom en hel drös med skräniga Gårdare, och sedan någon timme senare en ännu större drös med skräniga Gnagare....

Utanför Råsunda var det fullt kaos, människor överallt! Lyckades fråga en snäll polis hur man tog sig till tunnelbanan med livet i behåll...

Helgens kryssning var totalt urspårad, behöver inte säga mer om den saken. Massa alkohol förtärdes, det sjöngs karaoke, massa pengar spenderades (pengar som jag för övrigt inte har.) osv.

Nu peppar jag istället för helgens bravader, tror att J<3 har planerat något hemligt på fredag... men man vet aldrig... Sen ska en vän fira sin 25-årsdag med Buffé på någon mongolisk restaurang (eller var det något annat)

Men först ska det jobbas i 2 dagar till, massa bröd ska bakas ;)

köss på er <3

andra veckan på jobbet avklarad, och överlevd, ingen "sovmorgon" tagen (förutom den jag faktiskt har schemalagd ;)

börjar komma in i rutinerna mer och mer, samt lägga märke till folk runt omkring. . skvaller och sådant, börjar få ansikten på personerna det pratas om och förstå vilka som tycker vad om vem.

Var ute på X antal kalla (och goda) med några från jobbet igår, trevligt men kände mig inte riktigt bekväm vilket oftast resulterar i att jag blir blyg och inte säger mkt alls istället. Ingen bra grej, och absolut inget jag är stolt över.. en mindre charmig sida av mig med andra ord. Jag fattar bara inte grejen, på jobbet kan jag vara mig själv men så fort jag blir det minsta osäker så kniper jag som en mussla. Det är ju för fan samma människor där och sen?

Den vise mannen ( "JJ"Jsa några ord som etsade sig fast, att "ta mer plats och skita i vad andra tycker!" vilket iofs låter ganska vettigt....

Måste börja ta för mig mer, få lite skinn på näsan så att säga. Vad fan gör det om inte alla tycker om det eller mig, man kan inte tycka om alla! Jag gör det definitivt inte... Så, vad fasiken är dealen?

Dock kan det bero på att jag inte var helt klar i huvudet, hade sovit på tok för lite flera nätter i rad med mardrömmar osv vilket slutar med att jag får sjukt mkt ångest och nästan bryter ihop. Jag vet inte hur många gånger jag var sekunder ifrån gråten och tänkte att "jag skiter i det här och går hem, jag är ändå kass så vad fan ska dem med mig till?"

>> Tur att ingen såg mig, det kunde ha blivit pinsamt. <<

Men jag ska ta Den Vise Mannens ord på allvar, och verkligen köra på ... försöka iaf.

Ikväll ska jag på Schlager-kryssning med Mor min, kommer bli askul!

Återkommer med inlägg inom kort (läs: några dagar)

Veckans Hiss:

* Mitt jobb, för att man aldrig har en tråkig stund. Eller tillåts tänka för mkt på annat skit.

* Anki; bara för att du är bäst <3

* Att min älskling kommer hem om några dagar. Som jag har längtat och fortfarande gör.

Veckans Diss:

* Människor som måste trycka ner andra och försöka vara lite finare lite bättre för att inte hamna i skymundan. Det vore ju jobbigt om "den nya" gör det mkt bättre än vad man gjorde själv.



_________________you know I love you, XoXo_____________________

första veckan avklarad, and I Love Love Love it! Så sjukt underbart ställe, kan inte ens beskrivas med ord nästan. Man kan nog säga att jag är kär, eller iaf en väldigt liknande euforisk känsla. Sådär när man inte kan sluta le och blir glad när man tänker på det. Typ!

Har firat sen födelsedag idag, mamma, mormor & morfar, moster och hennes barn var över på lunch och fika. Tack för maten och presenterna Mormor. =)

Jag bjöd på kakor, kaffe och cupcakes. Blev typ 10 cupcakes kvar dock, får väl baka fler imorn och ha med till jobbet på måndag eller nåt. 1 är redan paxad av en kollega men det vore ju snålt att bara ta med sig 1 liksom.. och även snålt att bara ta med sig så att det räcker till några, nej då tycker jag att man ska bjuda alla faktiskt. Iaf alla som jobbar den dagen.

Nu sitter jag och sippar på lite vin och funderar på vad jag ska ha på mig ikväll, blir ut och dricka lite öl med goda vänner. Måste ju fördriva tiden nu när karln är borta.

John ringde förresten idag, blev helt pirrig och insåg hur mkt jag saknar fanskapet. Har inte riktigt tänkt så mkt på det eftersom att det har varit så mkt med nya jobbet denna vecka men så fort jag landar i tankarna så blir det hos honom de hamnar.

Jaja, inte mkt att göra åt. Han kommer ju hem om 1,5 vecka.. har klarat mig hittills så lär ju överleva resten av tiden också =)

Puss på er <3